Nobelpriskampen
Mikroskopbild av Langerhanska öar.
This file is licensed under the Creative Commons Attribution ShareAlike 3.0
Bantings och Bests laboratorium där insulin upptäcktes.
Credits: University of Toronto Archives
Banting (till höger) och Best (till vänster) med en av de diabetessjuka hundarna som de forskade på.
Credits: University of Toronto Archives
Frederick Banting och John Macleod blev belönade med 1923 års Nobelpris i fysiologi eller medicin för upptäckten av insulin.

Upptäckten av insulin

Innan hormonet insulin upptäcktes i början av 1920-talet var diabetes en fruktad sjukdom som med all säkerhet ledde till döden. Det enda läkarna visste var att socker förvärrade tillståndet för diabetessjuka patienter och att den mest effektiva behandlingen var att sätta patienterna på en strikt diet där socker skulle undvikas så långt som möjligt. Som bäst kunde den här behandlingen leda till att de diabetessjuka fick leva några år till, men den kunde inte rädda livet på dem. I några fall ledde den stränga dieten till att patienterna dog av svält.

Då man under 1800-talet undersökte patienter som dött av diabetes hittade man ofta skador på bukspottkörteln (pankreas). Bukspottkörteln sitter i bukhålan och producerar bukspott som hjälper till att bryta ner föda. 1869 upptäckte en medicinstuderande i Tyskland, Paul Langerhans, ö-liknande ansamlingar av celler i bukspottkörteln. Vad de här cellerna hade för funktion förstod han inte. Några av cellerna visade sig vara så kallade betaceller som tillverkar insulin. Senare döptes cellgrupperna efter sin upptäckare till "Langerhanska öarna".

År 1889 kunde fysiologen Oskar Minkowski och läkaren Joseph von Mering i Tyskland visa att hundar fick diabetes om man tog bort bukspottkörteln. Men om man istället för att ta bort den bara kirurgiskt snörde av gången där bukspottet, matspjälkningsvätskan, leds från bukspottkörteln till tarmarna, så fick hunden bara lättare matsmältningsproblem, men inte diabetes. Det verkade som att bukspottkörteln hade minst två funktioner:

- att producera matspjälkningsvätska
- att producera ett ämne som styr halten av sockerarten glukos i blodet.

Tanken att bukspottkörteln producerade ett ämne som påverkade blodsockerhalten var verkligen intressant. Om man skulle kunna tillverka ett sådant ämne skulle problemet diabetes lösas. Men forskningen gick långsamt fram.

Bantings idé

I oktober 1920 fick den kanadensiske kirurgen Frederick Banting en idé om att matspjälkningsvätskorna från bukspottkörteln skulle kunna skada utsöndringen av det antidiabetiska ämnet från Langerhanska öarna. Genom att snöra av bukspottkörteln skulle man kunna stoppa tillflödet av näring dit. Då skulle körteln skrumpna och inte längre producera matspjälkningsvätskor. Därmed skulle de celler som antogs producera den antidiabetiska utsöndringen kunna extraheras utan att ta skada av matspjälkningsvätskorna.

Följande år, 1921, presenterade Banting sina idéer för den ledande diabetesforskaren i Kanada, Professor John Macleod vid Torontouniversitetet. Macleod hade inte stor tilltro till Bantings teorier. Trots detta lyckades Banting övertyga honom om att det var värt att försöka. Macleod ställde ett minimalt utrustat laboratorium till förfogande, samt tio försökshundar. Banting fick också en assistent, medicinstudenten Charles Best. De påbörjade experimentet under sommaren 1921.

Experimentet börjar

Banting och Best började sitt experiment genom att ta bort bukspottkörteln från en hund. Det resulterade i följande:

- hundens blodsocker steg
- hunden blev törstig, drack stora mängder vatten och kissade oftare
- hunden blev svagare och svagare.

Hunden hade utvecklat diabetes.

På en annan hund snördes bukspottkörteln av för att stoppa näringstillförseln, så att körteln skrumpnade ihop. Efter ett tag avlägsnade de körteln, skivade upp den och frös in bitarna i en saltvattenblandning. När de var halvfrysta maldes och filtrerades de. Extraktet som blev fick namnet "isletin".

Extraktet injicerades i en hund med diabetes. Blodsockret föll, och den tycktes må bättre och bli starkare. Genom att ge hunden extraktet varje dag kunde de hålla den symptomfri.

Banting och Best visade sina forskningsresultat för Macleod, som blev imponerad, men ville göra fler tester för att bevisa att bukspottkörtelextraktet isletin verkligen fungerade.

Utökade försök

För att kunna göra nya tester behövde Banting och Best fler organ än vad de kunde få från sina hundar, så de började de använda bukspottkörtlar från boskap. Det gjorde att de kunde producera tillräckligt med extrakt för att hålla flera hundar vid liv.

De nya resultaten övertygade Macleod att de var något stort på spåret. Han gav dem mer pengar och lät dem få ett större laboratorium med bättre arbetsförhållanden. Han föreslog också att de skulle kalla sitt extrakt för "insulin". Nu fortskred arbetet snabbt.

Sent under 1921 anslöt sig en tredje person till deras grupp, biokemisten Bertram Collip. Collip fick i uppgift att försöka rena insulinet så pass att man kunde testa det på människor.

Under testets gång insåg gruppen att metoden att få bukspottkörteln att skrumpna var helt onödig. Helt fräsch och obearbetad körtelvävnad fungerade lika bra.

Försök på människor

Forskargruppen var ivrig att få börja med försök på människor. Men vem skulle de testa på? Banting och Best började ge sig själva injektioner med extraktet. De kände sig svaga och yra, men tog inte skada.

Collip fortsatte att rena insulinet. Han försökte också finna den rätta doseringen och lärde sig hur man kunde minska biverkningarna av en överdos med hjälp av glukos (socker). Han upptäckte att glukosen skulle vara så ren som möjligt. (Apelsinjuice och honung är bra exempel på livsmedel som innehåller mycket glukos.)

I januari 1922, valde man ut den första patienten som skulle få insulininjektioner. Det blev 14-årige Leonard Thompson från Toronto. Testet blev en stor framgång. Innan behandlingarna inleddes hade Leonard varit nära döden. Nu återfick han snabbt både styrka och aptit. Forskningsgruppen utökade testningen till fler frivilliga diabetiker och de reagerade lika positivt.

Nobelpriset

Nyheten om framgången spred sig utanför Toronto och 1923 belönades Banting och Macleod med Nobelpriset i fysiologi eller medicin.

Nobelkommitténs beslut gjorde Banting ursinnig. Han tyckte att priset skulle ha delats mellan honom och Best, och bestämde sig för att dela prissumman med honom. Macleod i sin tur delade sin del av prissumman med Collip.

Nobelpriset i fysiologi eller medicin för insulinets upptäckt har varit mycket omdebatterat. Det har ifrågasatts varför Macleod fick priset istället för Best och Collip. Hursomhelst spelade Macleod en central roll i upptäckten. Det var han som stödde projektet från början. Han övervakade också arbetet och det är också troligt att Macleods kontakter i forskarvärlden hjälpte gruppen att få ett snabbt erkännande för sina upptäckter.

Insulinets arv

Banting, Macleod och resten av forskningsgruppen tog patent på insulinextraktet men gav bort rättigheterna till universitet i Toronto, som senare använde inkomsterna till fortsatt forskning.

Mycket snart efter upptäckten av insulinet började läkemedelsbolaget Eli Lilly med storskalig tillverkning av extraktet. Redan 1923 producerade bolaget tillräckligt med insulin för att försörja hela nordamerikanska kontinenten.

Fastän insulin inte botar diabetes, räknas det till en av de största medicinska upptäckterna som någonsin gjorts. När insulinet kom ut på marknaden var det ett mirakel. Människor med allvarlig diabetes och bara några dagar kvar att leva, räddades. Och så länge de fick sitt insulin, kunde de leva om än inte ett normalt liv så nästan.


Anmäl dig om årlig information om Nobelpriskampen!

Fler kunskapsspel