Nobelpriskampen
Demokrati eller Diktatur

Arbetsmaterial för lärare

William Golding

"Jag brukade sjunga i kören, och vi började repetera. Jag satt i körbänken i katedralen och gjorde samtidigt utkastet till Flugornas herre. Så snart jag skrivit några meningar var det dags att ställa sig rakt upp och sjunga. Sen satte jag mig och fortsatte att skriva." Det är William Golding (1911-1993) som berättar hur det gick till då han började skriva boken, som blev en sådan enastående framgång världen över att den snabbt kunde utnämnas till en modern klassiker. I dag har Flugornas herre (Lord of the Flies, 1954) sålts i över tjugo miljoner exemplar.

Det är besynnerligt att först mer än tjugo förlag vägrade att över huvud taget befatta sig med Goldings manuskript. Hur kunde så många förlagsredaktörer avfärda det med motiveringen: ointressant? Till sist vågade i alla fall T. S. Eliots förlag satsa på manuskriptet och gav så småningom ut det. Succén var total, inte minst i USA, och snart var Golding en berömd och erkänd man, som 1983 skulle kröna sin författargärning med Nobelpriset. Och det var just debutboken som kvalificerade honom for detta prestigefyllda pris. Framgången med Flugornas herre gjorde att William Golding kunde lämna sitt läraryrke och bli författare på heltid.

Det sägs att Golding skrev Flugornas herre mest på lek. Vad som hände de nödställda pojkarna på den lilla ön i havet skulle ses som ett varnande exempel. Så lätt kunde människor förvandlas till sadister och blodtörstiga tyranner. Bakom den bräckliga skenbara idyllen lurar ett primitivt, brutalt helvete.

Berättelsen om några pojkar som råkar hamna på en öde ö är inte originell i sig. Historien fanns redan som en uppskattad barnbok i drottning Viktorias England. Att just den boken blivit en barnboksklassiker är lätt att förstå: boken berättar nämligen om några fullständigt exemplariska engelska pojkar som av en händelse råkar hamna på en obebodd ö. Som små gentlemän lever de tillsammans helt utan inbördes splittring. Snart blomstrar deras lilla ö som ett paradis i havet. Så måste det ju bli eftersom pojkarna gör allt för att i samförstånd införa både civilisationen och kristendomen på sin lilla ö (Björn Tysdahl). Men William Golding hade andra planer. Han skulle skriva en vuxenbok på samma tema och visa världen människornas rätta ansikten, visa den mänskliga civilisationens sårbarhet och akilleshäl.

William Golding ville ge sina barn en klassisk fostran. Som ett led i denna uppfostran samlades familjen ofta för att läsa högt tillsammans. Och barnen fick höra om spännande äventyr, om romantik och lyckliga slut. Men till sist hade William Golding själv fått nog av denna världsfrånvända, romantiska lektyr. Ingen kunde ta dessa böcker på allvar, inte ens barnen. Det var då han fick sin briljanta idé. Han skulle själv skriva en bok och visa vad som verkligen kunde hända om några pojkar tvingades leva tillsammans under speciella och svåra omständigheter. Golding var helt övertygad om att detta inte skulle locka fram några gentlemannakänslor hos barnen. Nej, helt andra själstillstånd skulle sannolikt bli följden. I Flugornas herre börjar därför de till synes helt oskyldiga pojkarna kopiera de vuxnas värld och beteenden. Och snart har den paradisiska ötillvaron förvandlats till en skräckens hemvist där människooffer krävs. Någonting måste ha gått snett med människan som så snabbt kan förvandlas från oskyldig, civiliserad varelse till bestialisk mördare och despot. Vilka egenskaper döljer sig egentligen djupt därinne i människans själ? William Golding tyckte sig ha funnit svaret: bestialiska, egoistiska och despotiska krafter är det som gömmer sig i människosjälen.

William Golding kom från Salisbury i Kent. Då han gjorde sin omtalade författardebut var han redan över fyrtio år gammal. Från början hade han nog inte tänkt ägna sig åt författaryrket. Under många år hade han arbetat både som skådespelare och lärare. Men läraryrket hade gett honom många erfarenheter av skolpojkars uppträdande och beteende både i och utanför klassrummet. Det är därför naturligt att anta att William Golding inspirerats till sin debutbok av det han upplevt tillsammans med sina elever.

1939 var ett ödesår för världen. Återigen skulle mänskligheten få uppleva ett världskrig. Som för så många andra unga män skulle det andra världskriget också komma att påverka och dramatiskt förändra William Goldings liv. Strax efter krigsutbrottet skrevs han in som officer vid den brittiska örlogsflottan på en s k "rocket cruiser", som var specialutrustad för vissa krigsuppdrag. I samband med en invasion skulle den bistå de framryckande trupperna och skydda dem med täckeld så att invasionssoldaterna kunde slutföra sitt uppdrag i skydd av spärrelden. Som befälhavare på en sådan båt hamnade Golding ofta mitt i stridslinjen.

Ryktet talade om ett oslagbart fiendeskepp; tyskarna skulle nämligen ha konstruerat ett fartyg så stort, så mäktigt och skräckinjagande att världen aldrig någonsin sett maken. Ett teknikens under, en triumf för krigskonsten till havs. Ryktet talade delvis sant. Nazisternas mäktiga flaggskepp "Bismarck" var förvisso en teknikens triumf, men osänkbart var det inte. Den 27 maj 1941 torpederades fartyget några sjömil väster om Brest i Bretagne. Med egna ögon kunde William Golding följa tragedin till havs, då det väldiga örlogsfartyget med det stolta namnet gick till botten med man och allt. Några välriktade skott från den engelska örlogsflottan förvandlade den väldiga flytande krigsmaskinen till skrot på havets botten.

Det säger sig självt att sådana krigshändelser satte outplånliga spår. Att vara instängd i ett fartyg och ständigt utsatt för dödshot var utomordentligt psykiskt påfrestande. Kanske var det just här långt ute till havs ombord på ett engelskt krigsfartyg han insåg att under extremt svåra och pressande förhållanden är människan inte människa längre. Primitiva och destruktiva krafter hos vanliga medborgare hotar att ödelägga det civiliserade hos människan. Och William Golding iakttog och lade på minnet det han såg och hörde. Av minnena och upplevelserna under andra världskriget började han så småningom att forma sin pessimistiska syn på människan och civilisationen. Långsamt började han bygga upp sin övertygelse: människan är inte i grunden en god varelse; nej, ondska och maktgalenskap lurar någonstans i människosjälen. När som helst kan ondskan blossa upp och visa människans rätta jag. När som helst är människan beredd att mörda sin medmänniska, allt för sin egen vinnings skull.

Sålunda skrev alltså Golding sin version av den oskuldsfulla populära barnboken och lät pojkarna på ön bete sig helt spontant, precis som de verkligen skulle bete sig. Först bygger de således sitt samhälle efter demokratins lagar. Snart hotar emellertid maktbegäret den sköra demokratin och våldet skördar sina offer, exakt som i de vuxnas "civiliserade" samhällen världen över.

Är människan en djurart som någon gång i historiens dunkel spårat ur? Bar hon i sitt inre på egenskaper som aldrig kan förenas? "Golding tvivlade på utvecklingsläran, han ifrågasatte både dess riktighet och dess ändamålsenlighet," skriver Knut Ahnlund och fortsätter: "Vad som i ett kortare perspektiv kunde tyckas vara livsdugligt har småningom visat sig vara artens självmordsstrategi." En djup och svart pessimistisk tanke som väcker frågan om människans ursprungliga tillstånd: har människan verkligen alltid varit den urspårade djurart som William Golding beskriver i sina böcker? Eller fanns det kanske en gång i urminnes tider en guldålder för mänskligheten? Ja, svarar Golding, bortom den historiska tiden någon gång under den europeiska interglacialtiden gömmer sig mänsklighetens guldålder. Tanken svindlar, men låt oss följa med William Golding till tiden bortom historien, till mänsklighetens oskuldsfulla ursprung. I Det nya folket (The Inheritors, 1955) ger Golding sin vision av lyckoriket. Genom Europa strövar ett utdömt och sargat folk omkring. Det är neanderthalmänniskor. Och här hos dessa våra urgamla förhistoriska släktingar fanns en gång lyckoriket, den oskuldsfulla guldåldern. Varken svartsjuka, avund, konkurrens eller rivalitet hade ännu hunnit förstöra världen. Något utvecklat språk har neanderthalmänniskorna inte, men väl känslor. En dag inträffar tragedin som för alltid tycks ödelägga mänsklighetens guldålder. Neanderthalarna träffar på ett annat folk, folket med de höga pannorna, de grymma och brutala cro-magnonmänniskorna. De fredsälskande neanderthalarna har inte strimman av en chans att klara sig. De mördas, en efter en, av de grymma och blodtörstiga cro-magnonmänniskorna. Men trots detta mörka öde anar man ändå en liten möjlighet för godheten att överleva för framtiden. Ett enda litet barn överlever massakern, tas omhand av mördarna som en liten maskot och får följa med det starka folket på deras fortsatta erövring av världen. Kommer detta lilla barn en gång att kunna fortplanta sina goda arvsanlag i världen och därmed ge guldåldern en ny chans? Än så länge har detta uppenbart misslyckats. Kommer det någonsin att inträffa? Ingen vet, men hoppet finns ändå kvar, ett bräckligt hopp för världen och mänskligheten.

Grundorsaken till världens tillstånd i dag, det moderna samhällets kaos, är enligt William Golding människans medfödda ondska. Kanske finns det ändå förmildrande omständigheter. Människans förödande maktbegär är ytterst någonting som hon inte rår för. Ondskan är djupt rotad i människans medvetande, ett förödande arv ifrån urminnes tider, en kvarleva från den gången då mänskligheten spårade ur.

William Goldings böcker är oftast allegorier, ett slags bildliga berättelser, som kan uppfattas som liknelser om de värden och idéer som tycks vara mest typiska för människorna i vår tid. Så är det i Flugornas herre och i Det nya folket; så är det även i andra av Goldings romaner. Men William Goldings allegoriska texter liknar inga andra allegorier. Golding försöker nämligen att väva in och maskera allegorin i sin egen text. Han "vill förena realism och fabel, sannolikhet och allegori", skriver Björn Tysdahl och menar "att allegorin just är inarbetad i den realistiska berättelsen och inte berör det stränga sannolikhetskravet". Läsaren ska således helt och hållet kunna ta till sig själva handlingen, bli helt övertygad av den och sedan fråga efter berättelsens allmängiltiga betydelse.

Flugornas herre med alla sina symboliska inslag är ett utmärkt exempel på denna goldingska allegoriteknik. Snäckan med havsbruset t ex blir sinnebilden för det demokratiska ledarskapet. Den dag snäckan krossas, krossas också förutsättningen för det demokratiska samhället och dess ledare. Och den brusande snäckan krossas. Våldet tar vid.

"Pojkarna dansade kring bålet. Veden var så murken och så fnösktorr att hela grenar lidelsefullt gav sig hän åt de gula lågorna som ilade uppåt och skakade ett väldigt eldskägg sex meter upp i luften. Ännu på flera meters håll var hettan som ett slag, och vinden var en flod av gnistor." Elden är viktig för de nödställda pojkarna på ön. Utan eld finns ingen chans till räddning. Elden blir symbolen för överlevnad. Men det räcker inte. Den flammande elden är inte enbart en sinnebild för möjligheterna att överleva och räddas; den blir också symbolen för det lömska våldet, som växer och växer och hotar att förgöra dem alla. "Nu var branden närmare /---/. De dårarna! De dårarna! Elden måste nästan ha nått fram till fruktträden - vad skulle de äta i morgon?" Och så den döde fallskärmsjägaren, intrasslad i sina linor bland trädgrenarna spöklikt vajande för vinden. Han blir vidundret, monstret, "flugornas herre"; han blir den vedervärdige avguden Beelsebub, ondskans symbol i Gamla testamentet. Han blir avguden som kräver människoblod; det får han också.

Till sist räddas pojkarna fran sin skräcktillvaro på ön. En dag kastar nämligen ett krigsfartyg ankar intill ön. Man undrar: är detta verkligen ett lyckligt slut? Svaret måste bli både ett ja och ett nej. Pojkarna räddas av en kapten på ett krigsfartyg? Ironi! Bitter ironi! Det finns inte något jordiskt paradis, där lyckan är lagen och där man kan finna skydd för våldet i världen.

Men i samma ögonblick som krigsfartyget anländer och officeren stiger i land på ön och upptäcker pojkarnas brutalitet mot varandra, händer någonting märkligt i berättelsen. Plötsligt är det som om deras grymma förföljelser reduceras till en oskyldig barnlek. Genom de vuxnas ögon tycks pojkarnas sadism och maktgalenskap vara rena skämtet. Det är helt i sin ordning. De vuxnas värld överträffar med god marginal pojkarnas grymheter mot varandra där ute på ön. Krigsfartyget deltar nämligen i det tredje världskriget, ett atomkrig, som hotar att ödelägga jorden och utplåna mänskligheten. Officeren från krigsfartyget känner inte alls igen pojkarnas situation i sin egen. Jan Kauri observerar denna Goldings perspektivförskjutning och menar att Golding ofta använder sig av denna teknik i slutet av sina berättelser. "I alla hans (Goldings) romaner glider först berättelsen på ett nästan omärkligt sätt över från ett slags normalvärld till en penetrering av existensens mörkare sidor", skriver Jan Kauri och menar att William Golding på så sätt renodlar "ett perspektiv på situationen på bekostnad av alla andra". Pojkarnas grymheter mot varandra som "organiskt växt fram ur sina egna förutsättningar", skriver Kauri vidare, "förminskas i vuxenperspektivet till urspårad pojklek med många patetiska drag".

Flugornas herre är en skräckinjagande allegori över de vuxnas värld. 1961 gjorde Peter Brook en filminspelning av romanen. Tillsammans med ett antal pojkar for han till en öde ö strax utanför Puerto Ricos kust. Här ute på ön, så berättas det, spelade pojkarna med kuslig, omedveten inlevelse upp Goldings historia om människans beteende under svåra och primitiva förhållanden.

William Golding var fascinerad av havet och dess dramatik, av sjömanslivets påfrestande isolering liksom dess kittlande spänning och imponerande hjältemod. Därför har just havet en sådan framskjuten plats i Goldings diktade universum.

1956 gav Golding ut Pincher Martin, romanen om den totalt övergivne och ende överlevande sjömannen från ett torpederat krigsfartyg. Vad tänker och känner en ensam människa, som på ett skär långt ute till havs förgäves kämpar för sitt liv? Från ögonblick till ögonblick låter Golding läsaren ta del av den drunknandes skräck och tankar innan krafterna är slut och döden inträtt. Och just då, i dödsögonblicket föds ännu en desperat tanke, och dröm, den allra sista drömmen om att överleva vågornas inferno. Visst är Pincher Martin en hjälte där han kämpar för sitt liv på sin klippa utlämnad åt elementens raseri. Men även en hjälte får visa andra känslor än hjältemod och själsstyrka. Det gör också Martin. Men trots och övermod leder ingen vart. Livet kan ända inte räddas. "Hans drunknande kropp ligger och skvalpar i Atlanten men hans glupande ego uppfinner en klippa åt sig där den kan hålla ut och leva vidare" (Knut Ahnlund).

Nej, berättelsen om den förliste Martin är alls ingen hjältesaga, lik de fantastiska sagor om havets hjältar och hjältemod som Martin minns alltmedan han kämpar mot vågorna och vindarna som rasar mot hans klippa. Frusen, utmattad, hungrig och plågad av törst går Pincher Martin obönhörligt sin undergång till mötes därute på skäret i Atlanten.

Jocelyn är domprost vid ett engelskt domkapitel någon gång under medeltiden. Jocelyn, huvudpersonen i romanen Spiran (The Spire, 1964) är besatt av en enda tanke: hans kyrka ska få den största spiran någon kyrka i hela England haft. Det väldiga tornet ska resa sig högt över landet och bli den största symbolen någonsin för alla böner. Jocelyn är en högmodig domprost. Just denna högfärd blir också till sist hans fall. Totalt förhäxad av sitt storvulna tornbygge glömmer han helt bort sina prästerliga plikter. Jocelyn struntar fullständigt i sin församling; hans omsorger om församlingsborna är som bortblåsta, alltmedan tornspiran växer sig allt högre. Men någonting förfärligt händer med Jocelyn. Helt förlamad av sin grandiosa vision om tornspiran kan han plötsligt inte längre be sina böner till Herren. Med ens har spirans andliga symbolik förlorat sitt värde för domprosten. Det är som om Jocelyns självupptagenhet och övermod drar förbannelse över hans kyrka och församling. Därför händer det som domprosten aldrig trott skulle kunna hända i hans egen kyrka: församlingsbornas sociala och moraliska förfall blir fullständigt. Förtvivlad tvingas Jocelyn bevittna hur otukt bedrivs i hans kyrka, ja till och med hans kära kyrka förvandlas nästan till ett horhus. Och själva kyrkspiran böjer sig och hotar att störta till marken av skam över vad som händer. Då vore ju domprostens förödmjukelse fullständig. "Men så sker inte", skriver Knut Ahnlund och fortsätter: "Sjuhundra år senare vajar Salisburykatedralens spira, Englands högsta, om det blåser kraftigt, den lutar en aning, mer är det inte."

Tolv år skulle gå mellan det att Golding skrev småstadsromanen Pyramiden (The Pyramid, 1967) och den stora berättelsen som fick namnet Det synliga mörkret (Darkness visible, 1979). "Litterär mumifiering" kallade Golding själv dessa tolv improduktiva år. Men då han till sist trädde fram ur sin självpåtagna "mumifiering" gjorde han det med en roman, som han själv vägrade att över huvud taget kommentera med ett enda ord. Det kan man delvis förstå. Det synliga mörkret är nämligen återigen en berättelse om tillvarons destruktiva krafter, som överallt hotar livets existens. Mot fonden av ett idylliskt, vackert landskap rasar kampen mellan det onda och det goda, mellan ljuset och mörkret, mellan helgon och demoner. I dramats centrum finns den fullständigt goda människan, ett helgon, som utkämpar sin kamp med systrarna Stanhope, demonerna. Och däremellan, mitt uppe i det våldsamma kraftfältet, inklämda mellan godhet och demoni, lever helt vanliga människor sina liv i all sin skröplighet och välvilja.

William Goldings allra sista verk blev en trilogi: Sjöfarares riter (Rites of Passage, 1980), Slagvatten (Close Quarters) och Elden inombords (Fire down below). Återigen gjorde Golding stor succé; det är i synnerhet trilogins första del som lät tala om sig och som blev en bokhandelsframgång. Framgången kan förklaras med att läsarna i den nya boken kände igen en hel del från författarens älskade debutbok. Som så ofta förr spelar Golding upp sitt drama ute på havet. Handlingen tilldrar sig i början av 1800-talet. Den unge Edmund Talbot är på väg till Antipoderna på ett gammalt, rostigt och ombyggt krigsfartyg. Trots häftiga stormar, som knäckt skeppets master och trasat sönder seglen, stävar fartyget trotsigt vidare på sin långa, farofyllda färd mot Australiens kust. Det är ett spökskepp och tankarna går till den flygande holländarens öde att aldrig finna någon hamn.

I sin nya roman skildrar Golding livet som en resa. Det är inget unikt; så hade många författare före honom gjort. Men William Goldings berättelse är ännu ett intressant bidrag till denna genre. Berättelsens "symboliska arkitektur är från början uppenbar /---/ dess gungande bräder föreställer världen, men också Britannia..." (Knut Ahnlund). Sålunda blir människorna ombord på det uttjänta örlogsfartyget, från kaptenen och de välbärgade passagerarna i salongerna till de stackars emigranterna och fattiga sjömännen där nere på fartygets botten, representanter för olika samhällsskikt i England. Händelserna i boken, både det som sker på och under ytan, intrigerna och de gåtfulla episoderna, symboliserar delvis olika tilldragelser i 1800-talets England.

Med storslagna böcker som Flugornas herre, Spiran, Det synliga mörkret och Sjöfarares riter bakom sig var William Golding ett hett namn i diskussionerna om 1983 års Nobelpris i litteratur. Men av någon anledning råkade Svenska Akademien ut för en svidande och frän kritik för sitt val av Golding till 1983 års Nobelpristagare. Det är svårt att veta varför. Men uppenbart ansåg flera kritiker världen över att Golding inte höll måttet för det glamourösa litteraturpriset. Förväntningarna var därför enormt stora då Golding, året efter Nobelpriset, gav ut en roman med namnet Pappersmännen (The Papermen). Nu skulle kritikerrösterna tystas, nu skulle Golding visa vilken författarbegåvning han verkligen var. Men litteraturkritikerna och publiken bedrog sig. I stället för det efterlängtade beviset på Goldings talang och storhet som författare, beviset som skulle ha kunnat tysta den häftiga diskussionen om det berättigade i att tilldela Golding Nobels åtrådda litteraturpris, fick kritikerkören nya argument. Pappersmännen gjorde kritiker och publik djupt besvikna. Det här var en bok, helt ovärdig en Nobelpristagare i litteratur, fnyste kritikerna föraktfullt och diskussionen om Golding och hans pris blossade åter upp. Delvis kan man förstå publikens stora besvikelse. Pappersmännen är en stillsam berättelse om förhållandet mellan en litteraturprofessor och en författare. Borta är Goldings särmärke som författare från de tidigare stora romanerna: sammansmältningen av frän, påträngande realism och förtätad symbolik.

Hur kunde William Golding skriva en sådan berättelse? Hade han kanske någon alldeles speciell orsak? Ingen vet. Men någonstans i den skandalomsusade romanen skriver Golding: "Man måste skriva dåliga böcker om man ska skriva bra." I sin understreckare i Svenska Dagbladet skriver Knut Ahnlund om Pappersmännen att boken "utkom ironiskt nog omedelbart efter det att han (Golding) fått Nobelpriset och den vädrar författarens irritation över att tjäna som råmaterial för en akademisk tolkningsindustri."

Efter skandalen med Pappersmännen var det säkert många människor som trodde att William Golding var slut som författare. Men hur fel dessa bedömare hade visar inte minst trilogin om Edmund Talbot. Här har Golding inte bara skapat en spännande äventyrsskildring med allegoriska inslag. Berättelsen om Talbot är också en storslagen utvecklingsroman. I början möter läsaren den oskuldsfulle Edmund, som med tiden får en djup inblick i livets alla mysterier, i kärleken såväl som i döden och samtidigt mognar som människa.

Hur ser människan ut i Goldings diktade värld? Vad avslöjas om hennes väsen i Goldings skarpa strålkastarljus? Människan är skör och bräcklig som en fjärilsvinge, isolerad och besatt av bisarra idéer, som leder henne mot undergång och död. Civilisationen är inget skydd mot människan; den är bara ett tunt skal, en kosmetisk fasad som inte kan dölja tragiken hos mänskligheten. Men finns det då inget hopp, inget enda litet ljus i det kompakta mörkret, ingen skör förtröstan om att de förstörelsebringande krafterna i människosjälen ändå en gång ska kunna besegras? Kanske kan man någonstans ana en tunn liten stråle av ljus, hopp och tillförsikt. Låt oss till sist lyssna till Goldings egna ord. Så här sade han i ett anförande i Hamburg i april 1980: "Jag har sagt att detta att människan skapar, att hon ger liv at någonting nytt mitt i förvirring och kaos, verkar som någonting enkelt och naturligt; det tycks vara ett slags signatur som klottrats på människosjälen, ett tecken på att det bortom vårt helvetes flyktiga fasor och skönhetssyner finns en Gud som är definitiv och absolut."

Källa:

Alla Tiders Klassiker: Lärarböcker, Lärobok 7. ISBN 91-27-55172-5 B

Copyright © Hans-Eric Ekengren, Brita Lorentzson-Ekengren och Bokförlaget Natur och Kultur 1996