Nobelpriskampen
Fängslad

Hur jag hjälpte Alexander Solsjenitsyn att smuggla ut sin Nobelföreläsning ur Sovjetunionen


Av Stig Fredrikson
22 februari, 2006

collage av bilder

Ett kontroversiellt Nobelpris

När Alexander Isajevitj Solsjenitsyn tilldelades Nobelpriset i litteratur 1970, levde han redan som utstött i sitt hemland Sovjetunionen. Efter romanen "En dag i Ivan Denisovitjs liv" och några noveller hade han inte fått tillstånd att publicera någonting. Han hade uteslutits ur Författarförbundet, och förföljelserna från kommunistpartiet och hemliga polisen KGB hade gjort honom isolerad och utsatt för fördömanden från den officiella pressen.

Nobelpriset gav hans fiender ytterligare ammunition. Solsjenitsyn beskylldes för att ha blivit belönad för sitt "anti-sovjetiska författarskap". Han beslöt att inte resa till Stockholm i december 1970 för att ta emot priset. Han fruktade att han skulle berövas sitt sovjetiska medborgarskap och hindras från att återvända om han reste till Stockholm. Han kunde inte tänka sig att bli avskuren från Ryssland där han i hemlighet höll på att skriva flera nya verk. Och i Moskva väntade hans nya hustru Natalja deras första barn.

Det var en tid tal om att överlämna Nobelpriset till Solsjenitsyn på svenska ambassaden i Moskva. Men de villkor som ambassadör Gunnar Jarring och den svenska regeringen under Olof Palme ställde upp, var oacceptabla för Solsjenitsyn. Svenskarna föreslog ett privat överlämnande. De sade nej till en offentlig ceremoni som skulle vara öppen för alla de vänner och andra gäster som Solsjenitsyn ville inbjuda, liksom en offentlig föreläsning av Solsjenitsyn. Pristagaren svarade att villkoren utgjorde "en förolämpning mot själva Nobelpriset" och undrade om priset var "något att skämmas för, något som måste döljas för folk". Denna upplevelse kvarlämnade hos Solsjenitsyn en stark känsla av förödmjukelse, både på grund av det nedlåtande sätt på vilket han togs emot när han två gånger besökte ambassaden för att be om råd, och av det fega sätt som en prisceremoni på ambassaden handlades på.

 
Alexander Solsjenitsyn

En Nobelpristagare i profil. Alexander Solsjenitsyn, när han i december 1974 var i Stockholm för att ta emot sitt Nobelpris.
Foto: Stig Fredrikson

 

Som utrikeskorrespondent i Moskva

Jag kom till Moskva i början av 1972 för att arbeta som korrespondent för TT, Tidningarnas Telegrambyrå, och för nyhetsbyråerna i Finland, Danmark och Norge. Tillsammans med min fru Ingrid flyttade jag in i en lägenhet i utlänningsområdet på Kutuzovskij Prospekt där ett rum var mitt kontor. Jag hade lärt mig ryska på Försvarets tolkskola i Uppsala.

Strax efter min ankomst fick jag från Stockholm veta att Svenska Akademien planerade att anordna en ceremoni i Moskva. Ständige sekreteraren Karl Ragnar Gierow skulle överräcka priset till Solsjenitsyn i Natalja Solsjenitsyns lägenhet. Uppgifterna kom från min utrikeschef på TT, Hans Björkegren, som också var Solsjenitsyns översättare till svenska. Det var därför naturligt för Akademien att vända sig till Björkegren med en förfrågan om familjen Solsjenitsyns praktiska arrangemang för ceremonin. Björkegren förde frågan vidare till mig och gav mig också Solsjenitsyns vid den tidpunkten hemliga adress. Jag tog mig till Nataljas lägenhet på Gorkijgatan och träffade henne och hennes make Alexander Isajevitj. Han själv hade nekats tillstånd att skriva sig som bosatt i Moskva. Budskapet jag fick, skickade jag i oskyldiga ordalag till Stockholm.

Tanken var att prisceremonin skulle äga rum den 9 april 1972, den rysk-ortodoxa Påskdagen. Men Karl Ragnar Gierow fick inget visum för att flyga till Moskva, och Solsjenitsyn tvingades inställa ceremonin. I ett argt brev som han tillställde pressen, bad Solsjenitsyn Svenska Akademien att "behålla Nobelinsignierna under obegränsad tid".

-Och om inte mitt liv räcker till, testamenterar jag till min son att få ta emot dem, skrev han. Men han var fortfarande besluten att få iväg sin Nobelföreläsning till Stockholm.

 

En Nobelföreläsning anländer lyckligt till Stockholm

Under mötet i Nataljas lägenhet hade Solsjenitsyn och jag bestämt att försöka mötas en gång till, i den underjordiska gångtunneln vid Vitryska järnvägsstationen i Moskva. I den utvidgade version av den litterära memoarboken "En kalv med eken stångades" som kom ut i Moskva 1996, beskriver Solsjenitsyn det mötet så här:

"Jag hade i min ficka en film med mitt Nobel-tal som vi inte hade någon möjlighet att få iväg på annat sätt - och dessutom skulle det ju till Sverige. Jag stod på en undanskymd plats, så kom han, med sin fru Ingrid under armen. Jag väntade tills de hade gått förbi, gick efter, medan Alja kom från ett annat håll, hon väntade lite till, och kontrollerade att ingen följde efter. Allt verkade ha gått bra, och sedan, efter att vi hade gått ifatt dem, gick vi alla fyra utan brådska längs Leningradskij Prospekt. Under samtalet lade jag fram mitt förslag, han accepterade, och på en mörk gård överlämnade jag filmen till honom. Enligt folktron för det tur med sig om en havande kvinna är närvarande vid en uppgörelse. Men vid detta tillfälle hade vi två havande kvinnor, båda våra fruar."

Det var den kvällen i slutet av april 1972 som min karriär som hemlig kurir åt Solsjenitsyn började. Den kom att vara i nästan två år, tills Solsjenitsyn greps och sändes i exil i februari 1974. Under denna tid hade jag ungefär tjugo hemliga möten med honom då han överlämnade material som skulle till väst, medan jag gav honom brev som hade skickats till honom huvudsakligen från hans advokat Fritz Heeb i Zürich. Vid några tillfällen träffades dessutom Ingrid och Natalja. De promenerade då på någon av boulevarderna med sina barnvagnar, och då de böjde sig ned för att titta på barnen, utväxlade de också små paket.

När jag kom till tillbaka till vår lägenhet efter det där första mötet, tog jag en titt på vad Solsjenitsyn hade gett mig. Han hade fotograferat av manuskriptet till sin Nobelföreläsning. Jag hade fått nio svartvita negativ i ett papperskuvert. Jag tog fram en liten transistorradio, skruvade bort baksidan, tog ut batterierna, och i det tomma utrymmet lade jag negativen. Jag hade klippt isär dem i remsor, slagit in dem i plast och stoppat in rullen i en tom tub för huvudvärkstabletter. Plåttuben passade fint i batteriutrymmet. Sedan lade jag radion i min resväska och tog tåget till Helsingfors och ett planerat möte med mina utrikeschefer. Allt gick smidigt vid gränsen, och framme i Helsingfors kunde jag meddela min chef Hans Björkegren att "jag har post med mig från Moskva".

transistorradio

 

Vi beslöt att åka vidare till Stockholm där vi överlämnade Nobelföreläsningen till Svenska Akademien. Nobelföreläsningen offentliggjordes i svensk och internationell press i augusti 1972 och trycktes även i Nobelstiftelsens utgåva av Les Prix Nobel för 1971. Det är en mycket stark text. Den väckte sensation när den kom ut, och den citerades världen över. Detta var första gången som Solsjenitsyn nämnde ordet "Gulagarkipelagen" och gjorde det känt. Han skrev bl a att "där blev det mitt öde att överleva medan andra - kanske med större begåvning och styrka än jag - gick under".

 

Som Solsjenitsyns hemlige kurir

Att jag framgångsrikt hade överlämnat Nobelföreläsningen uppmuntrade Solsjenitsyn till att anförtro mig nya uppdrag. Ett par gånger till tog jag personligen ut saker åt honom men beslöt snart att jag var tvungen att hitta något annat sätt. Det höll på att bli alltför farligt. Jag riskerade att åka fast vid gränspassagen förr eller senare, och dessutom reste jag inte från Moskva mer än några gånger om året. Omfånget av "posten" från och till Solsjenitsyn ökade snabbt. Då vände jag mig till norska ambassaden i Moskva. De lät mig använda diplomatposten för leveranserna till och från Solsjenitsyn eftersom de betraktade mig, en svensk, som en norsk korrespondent eftersom jag också företrädde den norska nyhetsbyrån. Jag brydde mig inte ens om att fråga den svenska ambassaden. De tillät inte de svenska korrespondenterna att skicka ens ett personligt brev via ambassaden. Naturligtvis var norrmännen fullt informerade om innehållet i de brev och kuvert som jag överlämnade till dem, på samma sätt som mina chefer på nyhetsbyråerna var informerade om mina hemliga möten med Solsjenitsyn.

Solsjenitsyn döpte denna kanal till SNV, Stora Nordiska Vägen. Han har beskrivit våra hemliga möten med värme i sin memoarbok:

"Och på något sätt gick det nu upp för mig att detta var något fullständigt oumbärligt, utan detta kunde jag helt enkelt inte leva -hur hade jag kunnat leva i 9 år utan direkta personliga möten med en människa från väst? Det hade uppenbarats en möjlighet att manövrera som jag tidigare inte hade haft och ett sätt att snabbt överföra saker. Och för varje gång fanns det också något att överlämna, och något att ta emot. Det var små filmrullar, nya varianter av tidigare texter och nyskrivna texter."

Varför gick jag med på att bli hans hemlige kurir? Jag har tänkt över den frågan många gånger, men när det hände, tror jag inte att det krävdes särskilt mycket funderande. Jag kände att jag inte hade så mycket val. Det var spännande att han bad mig, och jag kände att om jag kunde hjälpa honom, så ville jag göra det. Han var så isolerad, så förföljd. Han förde en enmanskamp mot en övermäktig fiende som hade den totalitära statens enorma resurser till sitt förfogande och var fast besluten att tysta honom. Jag kom från ett land där vi tar våra mänskliga rättigheter för självklara och där exempelvis rätten till privat brevväxling är helt självklar. Om jag kunde hjälpa till så att han kom i åtnjutande av åtminstone en liten del av våra förmåner, då var det min plikt att göra det. Men jag döljer ingalunda att det också var en stark känsla av äventyr som lockade mig. Solsjenitsyn var den mest beundrade, den mest eftersökte bland dissidenterna för de utländska korrespondenterna i Moskva, och under nästan två år hade jag detta exklusiva tillträde till honom. Han besitter också stor charm och karisma. Genom hela hans arbetsliv har det varit uppenbart att han har förmått vänner att hjälpa honom. Han är en man som det är svårt att säga nej till.

Författaren och Nobelpristagaren
Stig Fredrikson och Alexander Solsjenitsyn, påsken 1984. Vid den här tiden levde Nobelpristagaren i exil i Vermont, USA.
Photo: Ingrid Fredrikson

 

Å andra sidan gick jag inte med på att bli Solsjenitsyns hemlige kurir för att ha en bra historia att berätta senare. Det är viktigt att understryka att medan detta pågick, och även senare, trodde jag att jag aldrig skulle få en möjlighet att berätta min historia. De fyra och ett halvt år som vi bodde i Moskva, var ingen hjälp för att förbereda mig för vad som hände 1991. Vi upplevde en stark monolitisk stat där kommunistpartiet, KGB och militären föreföll i stånd att kontrollera samhället. Jag räknade med att Sovjetunionen skulle bestå under min livstid, och av den anledningen skulle det förbli omöjligt att avslöja min hemliga verksamhet för Solsjenitsyn. Alla som var inblandade, måste ju skyddas. Kanske, tänkte jag efter att vi hade flyttat tillbaka till Stockholm, borde jag skriva ned vad Ingrid och jag hade varit med om, för att dokumentera det, och lägga det i ett förseglat kuvert för eftervärlden.

Genom att bli kurir åt Solsjenitsyn hade jag också klivit ur min roll som utrikeskorrespondent i Moskva. En journalist förväntas rapportera om händelser, inte bli en aktör själv och skapa händelser. Min lösning på detta dilemma var att besluta att mina nyhetsbyråer aldrig skulle gå miste om någon nyhetsrapportering där Solsjenitsyn var inblandad. Men jag beslöt också, i samråd med Stockholm, att jag aldrig skulle sända ut några egna exklusiva nyheter om honom. I praktiken innebar detta att när jag träffade Solsjenitsyn och han gav mig ett uttalande där han protesterade mot någon företeelse eller händelse i sovjetstaten, då gav jag det först till en kollega, vanligtvis en nyhetsbyrå som AP eller Reuters. De sände ut ett kort nyhetstelegram, en "flash", och TT gav också ut en kort version på svenska. Men de visste att jag skulle komma med en längre version inom någon timme. På det sättet fick mina nyhetsbyråer nyhetsartiklarna om Solsjenitsyn från sin egen korrespondent i Moskva, bara inte den allra första korta versionen. Att briljera med "en egen exklusiv" nyhet om Solsjenitsyn var alltför farligt. Det skulle ha avslöjat mig som källan till uttalanden som kom från Solsjenitsyn, och det hade äventyrat framtiden för "SNV". Att inte gå ut med något "scoop" om Solsjenitsyn var det pris jag beslöt att betala för att kunna fortsätta som "Alexanders kurir".

 

Hur vi lurade KGB

Varför åkte vi aldrig fast? Det har jag inget övertygande svar på. Vi hade ju en överväldigande motståndare emot oss. Jag tänkte mig alltid att om det fanns en enda sovjetmedborgare som KGB borde hålla fullständig kontroll på, så var det Alexander Solsjenitsyn. Under de här åren betraktades han förmodligen som "Sovjetunionens fiende nummer ett". Jag visste att Solsjenitsyn vidtog omfattande försiktighetsåtgärder inför ett möte med mig på kvällen. Han brukade ta ett förortståg från den by utanför Moskva där han bodde i garaget på Mstislav Rostropovitjs datja. Sedan steg han av tåget, hoppade på ett annat och bytte senare till tunnelbanan där han brukade åka i timmar. Hela tiden bytte han tåg och plattformar tills han hade blivit övertygad om att ingen följde efter honom. Jag brukade lämna vår lägenhet i utlänningsområdet antingen i bil eller till fots och sedan promenera omkring i ett par timmar innan jag träffade honom. Det hjälpte nog också att jag aldrig offentligt blev förknippad med Solsjenitsyn i det jag skrev från Moskva. Men trots det -med tanke på de enorma resurser som KGB hade till sitt förfogande för övervakning? Långt senare, när jag 1993 fick göra en längre intervju för SVT med Alexander Isajevitj, frågade jag honom: -Varför kom de aldrig på oss?

Hans svar var att "till och med i de mest fulländade organisationer finns det klåpare. De missade oss. Och dessutom var vi listiga!"

kvinnor med barnvagnar

 

Efter Sovjetunionens sammanbrott, och efter att arkiven hade öppnats, försökte jag ta reda på hur mycket, eller om något, som KGB hade känt till om oss. Jag ställde frågan till Vadim Bakatin som blev chef för KGB efter kuppen mot Gorbatjov i augusti 1991. Bakatin berättade för mig att Gorbatjov hade bett honom, troligen hösten 1991, att ta reda på vad KGB-arkiven innehöll om förföljelserna mot Solsjenitsyn. Efter en intern utredning kom Bakatin tillbaka med det sorgliga beskedet att ingenting hade hittats. Bakatin hade upptäckt ett beslut från juli 1990 med en order om att allt material om Solsjenitsyn skulle förstöras. 105 volymer om Solsjenitsyn i KGB:s arkiv - tillräckligt för att fylla en liten lastbil - brändes upp, berättade Bakatin. Hans förklaring var att KGB-ledningen sommaren 1990 såg hur demokratiseringen och reformutvecklingen kom emot dem i snabb takt och att de beslöt att sudda ut alla spår av förföljelserna mot Sovjetunionens mest kände kritiker. Ingen skulle kunna ställas till ansvar.

Historien om mina hemliga möten med Solsjenitsyn har inslag av en spionthriller. Vi var tvungna att agera som hemliga agenter. Men i motsats till romanerna var allt sant. Ingenting skrevs någonsin ned mellan oss. Alla beslut om tid och plats för mötena hade vi i huvudet. Vi gjorde upp om alternativdatum, och reservdatum för alternativen, ifall något gjorde det omöjligt för en av oss att infinna sig. Jag hade också tänkt på möjligheten att han skulle kunna behöva ett brådskande möte med mig. Vanligtvis var det ju flera veckor mellan våra möten. Jag föreslog honom att ringa mig på kontoret i lägenheten tidigt på morgonen innan min sovjetiska sekreterare anlände vid nio. Men telefonen var ju avlyssnad? Javisst, men jag sade till Solsjenitsyn att låtsas ringa fel. "Ring mig och säg: -Hallå, är det kemtvätten? Eller: -Är det Gastronomens hemskickningsavdelning?"

Folk ringde fel hela tiden i Moskva. Det hände nästan dagligen, och när det hände, sade man bara "det är fel nummer" och slängde på luren. Om Solsjenitsyn ringde "fel" till mig, kanske KGB inte skulle reagera. Men jag skulle genast känna igen hans röst, även om han bara frågade efter kemtvätten, och det var signalen. Något har hänt, vi måste träffas omedelbart.

 

Gulagarkipelagen publiceras

Samtalet kom en morgon i början av september 1973. Vid det laget hade vi bytt mötesplats från Vitryska stationen till Kiev-stationen och gatorna där omkring. Vi hade också träffats några gånger på morgonen, i fullt dagsljus. Det hade gett mig en chans att för första gången fotografera Solsjenitsyn. Men efter larmsamtalet möttes vi på kvällen.

Solsjenitsyn berättade för mig att KGB hade lagt beslag på ett exemplar av manuskriptet till Gulagarkipelagen. Han hade skrivit boken i hemlighet, och han hade sett till att kopior av manuskriptet redan fanns i väst. Översättare höll på att översätta från ryska till engelska, franska och tyska, men Solsjenitsyns plan var att vänta med en publicering. Han hade också gömt kopior av manuskriptet hos betrodda vänner i Sovjetunionen. En kvinna i Leningrad hade ett exemplar. Hon hade begravt det under jord, men KGB fick på något sätt kännedom om det. De förhörde henne dygnet runt tills hon erkände var hon hade gömt manuskriptet. Då släpptes hon, men gick hem och hängde sig. Hon kände att hon hade förrått det förtroende Solsjenitsyns hade visat henne.

Alexander Solsjenitsyn vid tågstationen

Solsjenitsyn fotograferad i all hast av författaren Stig Fredrikson vid ett av deras hemliga möten vid Kievs tågstation, juni 1973.
Foto: Stig Fredrikson

 

Solsjenitsyn fruktade nu att KGB skulle utnyttja manuskriptet till att diskreditera honom. Han beslöt att förekomma hellre än att förekommas. Han gav mig ett brev med en order om att påskynda översättningarna och se till att det första bandet av Gulagarkipelagen publicerades i flera länder i väst så fort som möjligt, och i Paris också på ryska. Han gav mig dessutom en pressrelease, ett litet maskinskrivet uttalande där han avslöjade att denna än så länge okända bok existerade, "en dokumentärstudie i flera volymer om de sovjetiska fånglägren under åren 1918-1956, baserad på vittnesbörd från mer än 200 personer som vid olika tidpunkter avtjänade straff i lägren."

Gulagarkipelagen började komma ut i slutet av 1973, även på svenska. Hans Björkegren var en de översättare som tidigt hade haft tillgång till manuskriptet. Boken blev en sensation över hela världen, och Solsjenitsyn förändrade för all framtid inte minst västeuropeiska intellektuellas syn på Sovjetunionen. Det som var till störst skada för Sovjetunionen, var att Solsjenitsyn bevisade att fånglägren var resultatet av ett beslut av Lenin, Sovjetunionens grundare, och inte någon avvikelse som Stalin gjort sig skyldig till.

Efter några veckor av negativ internationell publicitet för Sovjetunionen beslöt myndigheterna att slå till. Mitt sista hemliga möte med Solsjenitsyn ägde rum den 14 januari 1974. Samma dag publicerade partitidningen Pravda ett ursinnigt angrepp på Solsjenitsyn och kallade honom "en förrädare". Solsjenitsyn gjorde starkt intryck på mig med sitt lugn och sin jämvikt, fast han befann sig mitt i orkanens öga. "Han var så glad, han hade inte läst Pravda idag", noterade jag senare. "Att han kan vara så glad, skämta och skratta, sådan jämvikt. Han var övertygad om att inget beslut på toppen ännu hade fattats" om vad som skulle hända med honom.

Men den 12 februari 1974 greps Alexander Solsjenitsyn i Nataljas lägenhet på Gorkijgatan. Följande dag berövades han sitt sovjetiska medborgarskap, sattes på ett flygplan till Västtyskland och skickades i en landsförvisning som skulle vara i drygt tjugo år. Den 10 december 1974 fick han till sist motta sina Nobelinsignier vid den traditionella ceremonin i Stockholm.

Sommaren 1994 flyttade han tillbaka till Ryssland, efter 18 år i delstaten Vermont i USA. Han har sedan dess bott med sin familj i ett hus i en liten by, Troitske-Lykovo, en halvtimmes bilresa väster om Moskva.

Alexander Isajevitj och jag hade planerat in ett nytt möte till den 14 februari, alltså två dagar efter att han hade arresterats. När jag nu läser igenom mina anteckningar kan jag se att jag då hade planerat att överlämna bl a barnvälling. När Solsjenitsyns greps, hade Natalja och han tre små söner. Hela familjen tilläts lämna Moskva sex veckor senare, och de återförenades med Alexander Isajevitj i Zürich.

Alexander Solsjenitsyn och hans barn

Alexander Solsjenitsyn och hans tre söner, 1974, sittandes på en häst som förstenats.
Foto: Jekaterina Svetlova, Natalyas mor

 

Solsjenitsyn och jag har upprätthållit vår personliga vänskap, trots att vi snart upptäckte, efter att han hade hamnat i exilen, att det fanns betydande politiska meningsskiljaktigheter mellan oss, inte minst i synen på väst. I september 2004, när jag hade gett ut min bok "Alexanders kurir*" på svenska, fick jag tillfälle att överlämna ett exemplar av den när jag besökte honom i Moskva. Han hade då åldrats påtagligt, fysiskt, och när jag tog fram en av hans egna böcker som jag just hade köpt i en bokhandel i Moskva, skrev han i den:

-Käre Stig, vid detta vårt kanske sista möte, i oföränderligt tacksamt minne. Alexander Solsjenitsyn.

 

Stig Fredrikson

 


* "Alexanders kurir: Ett journalistliv i skuggan av det kalla kriget", Carlsson Bokförlag, Stockholm, 2004.