Nobelpriskampen
Fängslad

Arbetsmaterial för lärare

 

Alexander Solsjenitsyn

"Ni är anhållen!!"

De båda männen från kontraspionaget rusade fram till den bestörte och förvirrade unge kaptenen för artillerikompaniet, Alexander Solsjenitsyn (f 1918). Med ens började de slita av honom hans gradbeteckningar och andra militära utmärkelser. Inte ens sitt kartfodral fick han ha kvar! Det varade bara några minuter. Sedan var den dramatiska händelsen över. Nu stod han där mitt på golvet i brigadchefens rum, den före detta kaptenen, degraderad och förödmjukad. Och han undrade: "Anhållen? Jag? För vad?!"

Ögonblicket var fyllt av spänning. Då och då lystes rummet upp av eldskenet från kreverande granater. En arresterad som undrar varför han är anhållen! Inte hade en degraderad kapten någon rätt att ställa en sådan fråga! Men kaptenen hade frågat och väntade tyst på ett svar. Då plötsligt hände någonting som chockerade alla männen i rummet. Klart och tydligt hördes brigadchefens röst: "Solsjenitsyn. Kom tillbaka." Och med ett kraftigt ryck slet sig den arresterade lös ur säkerhetspolisernas hårda grepp och gick tillbaka in i rummet.

"Kapten, jag önskar er lycka till."

Så sade han, den allvarlige, stränge mannen, som inte brukade visa en underlydande någon känsla. Det var ett osannolikt ögonblick; en degraderad kapten var en fosterlandsfiende och denne fiende hade brigadchefen visat medkänsla och till råga på allt lyckönskat honom. Man kan förstå att männen från kontraspionaget och de andra närvarande var förskräckta. Det var modigt av brigadchefen att så öppet demonstrera och visa Solsjenitsyn sin stora sympati. Kanske ville han också visa sin avsky mot ett system, som så godtyckligt kunde fängsla och förnedra en människa. Och därtill på så lösa grun­der! Alexander Solsjenitsyn hade varit en utmärkt kapten i artilleriet och känd för sitt stora mod.

Storartad var scenen vid fronten i Ostpreussen denna gråmulna februaridag 1945, då Alexander Solsjenitsyn, en blivande Nobelpristagare i litteratur, arresterades. Allt som hördes var det dova ljudet från granatexplosionerna där utanför, alltmedan fången fördes bort mot ett okänt öde, anklagad för vanvördiga uttalanden om Stalin, Rysslands diktator.

Censuren hade länge misstänkt Solsjenitsyn. I hans brevväxling från fronten under åren 1944-1945 hade säkerhetspolisen nämligen upptäckt hans kritiska ord om Stalin, trots att Solsjenitsyn använt ett täcknamn för diktatorn. Censuren var helt säker: de respektlösa orden gällde Stalin.

Sådant måste straffas - hårt. Ytterligare bevis mot den före detta artillerikaptenen kom i dagen. I hans kartfodral beslagtog säkerhetspolisen också en hel del utkast till regimkritiska artiklar. "Jag arresterades på grund av mina naiva föreställningar. Jag var inte okunnig om att det var förbjudet att skriva om militära ting i brev från fronten, men jag trodde, att det var tillåtet att tänka och reflektera." Så förklarade Solsjenitsyn själv det som hände (Hans Björkegren).

Man kan knappast kalla det rättegång. I sin frånvaro dömdes "landsförrädaren" Solsjenitsyn enligt rådande praxis, det vill säga utan rättegång. Folkkommissariatet för inrikes ärenden var enigt i sin dom: åtta års fängelse. Detta var dock en häpnadsväckande mild dom.

Alexander Solsjenitsyn föddes 1918 i Kislovodsk, en liten kurortsstad belägen i norra Kaukasien. Sin far fick han aldrig se; han omkom nämligen i en jaktolycka strax innan sonen föddes. Fadern, som avbrutit sina språkstudier vid Moskvauniversitetet, deltog som frivillig artilleriofficer i kriget vid den rysk-tyska fronten.

Förhållandena var utomordentligt svåra för den unga änkan med sin nyfödde son. Av rädsla för att sonen inte skulle få det bra med en styvpappa i huset, gifte hon aldrig om sig.

Alexander Solsjenitsyn växte upp i staden Rostov vid Don. "Vi bodde i Rostov i 19 år före kriget och under 15 av dem kunde vi inte få någon bostad av staten utan hyrde hela tiden rum privat, i gistna småstugor, och när vi till sist fick ett rum så var det en del av ett ombyggt stall", skriver Solsjenitsyn vid ett tillfälle och fortsätter: "Det var alltid kallt, det drog, vi eldade med kol som det var svårt att komma över; vatten fick vi bära långa sträckor; vad vattenledning i lägenheten är för något, det har jag fått begrepp om först nyligen."

Modern, som var en skicklig maskinskriverska, fick heller aldrig något varaktigt arbete. Företaget anställde helt enkelt inte någon med hennes sociala bakgrund. Så var hon hänvisad till tillfälliga, lågt betalda arbeten. Sin son och sig själv fick hon försörja så gott det gick på den usla lönen.

Alexander Solsjenitsyn hade en hemlig dröm: han ville en gång bli författare. Men det var inte att tänka på i hans situation. Han fick nöja sig med att skriva för byrålådan. Då han avslutat sina studier vid läroverket i Rostov fick han ändå en möjlighet att studera vidare vid stadens universitet, inte litteratur, som han drömde om men väl matematik och fysik. Emellertid hade pojken fattat ett hemligt beslut. Inte skulle han ägna sitt liv åt matematiken och fysiken. Det var författare han ville bli, men det fick ingen veta, inte än.

Han påstår själv att matematiken vid ett par tillfällen räddade hans liv, inte bara som födkrok. "Jag skulle nämligen sannolikt icke ha överlevt de åtta åren i lägren, om jag icke i egenskap av matematiker hade överförts till en s k 'sjarasjka', där jag tillbragte fyra år, och i förvisningen tilläts jag att undervisa i matematik och fysik, vilket underlättade min tillvaro och gav mig möjlighet att syssla med författarskap", berättade Solsjenitsyn i sin Nobelföreläsning i litteratur 1970. "Sjarasjka" är beteckningen på ett specialfängelse, där fångarna tvingades utföra vetenskapligt utvecklingsarbete.

På något sätt skulle han skaffa sig den litterära utbildning han så ofta drömde om. Utbildningen fanns i Moskva men dit kunde han inte resa; det räckte pengarna inte till. Men det fanns en annan möjlighet: korrespondensstudier! Och så gick Solsjenitsyns dröm delvis i uppfyllelse och han kunde brevledes studera både litteratur, historia och filosofi vid universitetet i Moskva.

1941 kom krigsutbrottet. Bara några dagar dessförinnan hade Alexander Solsjenitsyn tagit sin examen i matematik och fysik i Rostov. Men någon undervisning för hans del blev det inte tal om. I stället skickades han att tjänstgöra som trosskusk vid fronten.

Solsjenitsyn var en skicklig soldat. Därför befordrades han snart till chef för ett artillerikompani. Året var 1942. Det var här han tjänstgjorde fram till den ödesdigra februaridagen 1945, då han greps av säkerhetspolisen och anklagades för grovt förtal mot Stalin.

Efter en tid i olika arbetsläger överfördes Solsjenitsyn till specialfängelset, som kan liknas vid ett vetenskapligt forskningsinstitut. Här avtjänade han ett mentalt straffarbete i statlig regi.

Snart skulle han återigen tvingas byta straffanstalt. 1950 sändes han nämligen till ett koncentrationsläger för politiska fångar i Kazachstan. Men även den vidrigaste strafftid har en ände. Utanför murarna väntade en dag friheten; men det var en bedräglig frihet. Kort efter strafftidens slut slog myndigheterna åter till mot Solsjenitsyn. Drömmen om frihet grusades. En brottsling som han ska inte njuta friheten. Han ska förvisas till Kok-Terek i södra Kazachstan på livstid och det utan någon ny dom! "I Kok-Terek bodde Solsjenitsyn i en lerhydda, arbetade som lärare i matematik och fysik för de uzbekiska bybarnen men började samtidigt skriva på allvar" (Hans Björkegren). Som om förvisningen inte var straff nog insjuknade Solsjenitsyn svårt i cancer. Sjukdomen hade redan drabbat honom i arbetslägret, där han också opererades. Men operationen misslyckades och sjukdomen hotade återigen hans liv. Efter stora svårigheter lyckades Solsjenitsyn ändå få tillåtelse att resa till Tasjkent, där han lades in för strålbehandling på stadens cancerklinik. Behandlingen lyckades, den elekartade tumören kunde oskadliggöras. "Men för mig fanns det föga anledning att återvinna hälsan", skriver Solsjenitsyn i novellen Högra handen och fortsätter: 'jag var trettiofem år den våren och ingenstans i hela världen fanns någon som stod mig nära." Men Solsjenitsyn segrade i kampen mot kräftsvulsten i sin kropp; snart kunde han återvända till sin ödsliga, ensamma förvisningsort långt borta i Kazachstan utan framtidshopp.

Tidigt en morgon, en helt vanlig morgon i den förvisades liv, knackade det på dörren. Utanför stod en gammal och döv kvinna. Ivrigt bad hon Solsjenitsyn skynda ner till torget för att höra efter vad det var för en nyhet som ropades ut i högtalarna. Och strax kunde han höra nyheten: Stalin var död! Man undrar vad Solsjenitsyn just i detta ögonblick kände i sitt inre. För denna nyhet var ett budskap om frihet. Aldrig skulle han glömma morgonen den 5 mars 1953, då han plötsligt var en fri man utan övervakning.

Vid den 20:e partikongressen 1956 i Moskva höll Nikita Chrusjtjov ett hemligt tal, där han gick till häftigt angrepp mot Stalintidens terror och förföljelser. Chrusjtjovs tal markerade början på en annan politisk verklighet i Sovjetunionen. I samband med att Chrusjtjov beviljade politiska fångar amnesti, hävdes också Solsjenitsyns förvisning. Domen mot honom ogillades; äntligen var han fri och rentvådd.

Att skriva i hemlighet utan vare sig publik eller kritik måste ha varit påfrestande för en författare. Därför bestämde sig Solsjenitsyn för att ge ut något han skrivit. Det var ett djärvt och farligt beslut han tog. Alexander Solsjenitsyn tänkte nämligen publicera en liten självbiografisk berättelse om en helt vanlig dag i en lägerfånges liv. Solsjenitsyn var väl medveten om att skildringen av ett ryskt fångläger kunde vara ett hett litterärt sprängstoff. Vad var det då som fick Solsjenitsyn att fatta detta djärva beslut? Ännu kunde han höra poeten Alexander Tvardovskijs förhoppningsfulla ord under den 22:a partikongressen ringa i sina öron. Avslöja "hela sanningen", hade Tvardovskij uppmanat de ryska författarna. Och Alexander Solsjenitsyn tog risken. En dag sände han sitt manuskript till Tvardovskij, som var redaktör för tidskriften Den nya världen (Novyj mir).

Alexander Tvardovskij hade bara läst en del av manuskriptet så stod det helt klart för honom: detta var en sensation, en händelse av aldrig skådat mått i den ryska litteraturhistorien. Framför sig hade han exakt den text han sökte, en berättelse om sanningen, en text, som öppnade dörren på vid gavel till ett av Stalins beryktade utrotningsläger.

Alexander Tvardovskij berättar själv om sin reaktion då han lagt sig för att läsa Solsjenitsyns manuskript: "Och plötsligt kände jag, att jag inte kunde läsa vidare utan att företa mig något. Jag steg upp, jag satte på mig min bästa kostym, en vit skjorta och mina bästa skor. Och så satt jag där vid mitt skrivbord och läste en ny klassiker" (Hans Björkegren).

Manuskriptet till En dag i Ivan Denisovitjs liv (1962) var en litterär sensation. Aldrig hittills hade någon författare vågat avslöja Stalins terror mot det ryska folket. Men nu hade det inträffat. I sin hand hade Tvardovskij ett manuskript av en okänd före detta lägerfånge, som berättade om en alldeles vanlig dag i ett ryskt fångläger. Chockerad och omskakad kunde redaktören läsa om lägerfångens vardag: om skriande nöd, om usel, näringsfattig mat och hänsynslösa vakter, om arbete i mördande kyla, om iskalla, dragiga, nedlusade fångbaracker. Och det märkligaste av allt; mitt i all förtvivlan och förnedring fanns också ett djupt och varmt kamratskap mellan de olyckliga människorna bakom lägrets stängsel.

För att kunna trycka Solsjenitsyns berättelse i sin tidskrift måste Tvardovskij försäkra sig om Chrustjovs stöd. Det fick han och En dag i Ivan Denisovitjs liv kunde så publiceras i Novyj mir.

Det var den 3 november 1962. Den dagen blev en utmaning mot hela den massiva ryska partiapparaten, som krävt att författarna skulle vara lydiga redskap i partiets tjänst och bara skriva sådant som partiet gillat och godkänt. Stalintidens socialistiska realism hade nämligen inneburit, att de ryska författarna skulle skildra en positiv utveckling av det ryska samhället. Allt annat var otänkbart. Men med En dag i Ivan Denisovitjs liv inleddes en helt ny epok i den ryska litteraturhistorien; en ny realism hade fötts, sanningens vind skulle blåsa genom den ryska litteraturen.

Varför tillät Nikita Chrusjtjov att Solsjenitsyns kontroversiella bok gavs ut? Måhända anar man här en politisk intrig, en kulturell kupp, bakom Chrusjtjovs beslut. Boken gagnade helt hans egna syften och kunde därmed vara en bricka i det maktpolitiska spelet. Nikita Chrusjtjov hade nämligen tänkt sig, att en gång för alla göra upp med Stalintidens illdåd och terror. Ett mjukare och mänskligare Sovjetunionen var hans yttersta mål. Naturligtvis hade Chrusjtjov ingenting emot en bok, som så tydligt angrep stalinismens förödande våldsregim. Med hjälp av Solsjenitsyns bok skulle Chrusjtjovs egen politik framstå i bjärt kontrast till vad som varit. I Chrusjtjovs Ryssland talade man snart om en "tövädersperiod" och menade då bl a en allmänt mjukare och mera tillåtande inställning i den ryska kulturpolitiken. Det var nog inte så lätt att övertyga den högsta partiledningen att ge sitt publiceringstillstånd. Solsjenitsyns lägerberättelse markerade nämligen så tydligt en antistalinistisk inställning. "Efter en av allt att döma omfattande principdebatt inom den högsta partiledningen", skriver Hans Björkegren, "genomdrev Chrusjtjov sin linje, och Tvardovskij fick klarsignal." Sanningen hade segrat och det förflutnas helvete kunde avslöjas.

Berättelser som skildrade lägerfångars oerhörda lidande var ingalunda obekanta för den läsande ryska allmänheten. Speciellt kunde ryssarna läsa om och förfasas över hur deras egna landsmän behandlades i de tyska förintelselägren. Sådan litteratur fanns det gott om. Men aldrig ett ord hade skrivits om Stalinregimens ohyggliga brott mot sina egna. Det enda som måhända läckte ut om vidrigheterna i de ryska koncentrationslägren, var det som berättades av dem som hade lyckan att överleva och undkomma helvetet. Men det var ett fåtal som fick möjligheten att vittna om arbetslägren.

Alexander Solsjenitsyns debutbok är märklig på många sätt. Den är inte en brett upplagd dramatisk skildring om arbetslägrens vedermödor. Nej, Solsjenitsyn valde en helt annan uppläggning. I lågmäld samtalston berättar han i stället om en helt vanlig dag i en lika vanlig lägerfånges liv mitt i den iskalla sibiriska vintern. Dagen författaren valde för sin bok är säkerligen inte den värsta dagen i lägerlivet; den är bara en normaldag i lägerexistensen, en dag, vilken som helst, mellan revelj och tapto. "Sjuchov somnade förnöjd. Hur många framgångar hade han inte haft under dagen - han hade sluppit straffcell; de hade inte jagats iväg till Sotsbytgorodok; de hade fått gröt till middagen, brigadchefen hade ordnat till en bra dagsranson; väggen hade Sjuchov murat med entusiasm; han hade inte åkt dit för sågbladet vid kroppsvisiteringen; på kvällen hade han tjänat extra hos Caesar och han hade köpt tobak. Och han hade inte blivit sjuk; han hade klarat sig.

Det hade gått en dag, av ingenting förmörkad, en nästan lycklig dag.

Tretusensexhundrafemtiotre sådana dagar, från revelj till tapto. De där tre extra dagarna berodde på skottåren..."

Trots allt är ändå En dag i Ivan Denisovitjs liv inte enbart en mörk och sorgesam bok. Visst är lägerlivet vidrigt och förödmjukande, men genom berättelsen skymtar ändå en svag strimma av ljus, ett bräckligt litet hopp om en framtid. Hur kan det komma sig? Kanske därför att fångarna bevisar att de lyckas förbli människor också i stunder av djupaste grymhet och nöd. Ingenting, inte ens Stalins skräckvälde och brott, kan krossa det mänskliga i människan.

Alexander Tvardovskij kallade sitt förord till Solsjenitsyns bok "I stället för förord". Här kan man bl a läsa att En dag i Ivan Denisovitjs liv är ett bevis på att "det i vår tid inte finns någon verklighetssektor eller företeelse som skulle vara utesluten ur sovjetkonstnärens sfär och otillgänglig för sanningsenlig skildring." Men Tvardovskij tog fel; snart skulle det nämligen visa sig att hans slutsats var förhastad. "Tövädersperioden" i den ryska kulturpolitiken var snart ett minne blott. Kalla vindar skulle åter blåsa över kulturen.

Nikita Chrusjtjovs regeringstid innebar för Sovjetunionen en vital och dynamisk tid. Flera exempel på denna expansiva och fruktbara period talar sitt tydliga språk. Att Solsjenitsyn kunde ge ut sin bok om en dag i en lägerfånges liv är ett exempel; ett annat är Kubakrisen. Chrusjtjovs idé om en fredlig samverkan mellan supermakterna bidrog i högsta grad till att världsfreden den gången kunde räddas. Medan världen höll andan inför det uppenbara krigshotet löste John F Kennedy och Nikita Chrusjtjov Kubakrisen genom en kompromiss. I samförstånd beslutade de båda regeringscheferna att Ryssland skulle montera ner sina raketbaser på Kuba, om USA drog tillbaka sin krigsflotta från de kubanska farvattnen och avstod från tanken att invadera Kuba. Så skedde och världsfreden var räddad.

Men missnöjet med Nikita Chrusjtjov växte alltmer bland hans landsmän. Och de gamla stalinisterna inom kommunistpartiet var inte sena att underblåsa missnöjet. Ständigt beredda och avvaktande väntade de på ett tillfälle att återföra Ryssland till den gamla ordningen igen. Till sist tvingades Chrusjtjov att avgå på hösten 1964, officiellt på grund av sjukdom. Som en omedelbar följd av Chrusjtjovs fall hårdnade återigen kulturklimatet. Borta var den liberala kulturpolitiken. Censuren skulle åter bli en garanti för att ingen enda konstnär offentligt kritiserade regimen. Leonid Bresjnev och de andra männen i partitoppen tänkte inte se mellan fingrarna om någon konstnär offentligt klandrade kommunistpartiet. Maktens män var tydliga i sitt språk: konstnärer, författare och andra kulturarbetare skulle tvingas till tystnad, såvitt de inte utövade sin konst enligt partiprogrammet, dvs inte talade illa om Sovjetunionen och dess ledare.

Maktmänniskornas kompromisslösa inställning i kulturfrågorna demonstrerades tydligt i den skandalösa processen mot författarna och systemkritikerna Jurij Daniel och Andrej Sinjavskij.

Snart skulle också Alexander Solsjenitsyn få erfara det nya kärvare kulturklimatet. Det började redan under Chrusjtjovs regeringstid. Allt bistrare tongångar började höras i debatten om Solsjenitsyns bok. Allt fler recensenter började ifrågasätta sanningshalten i berättelsen om lägerfångens vardagsliv. "Oaktat den konstnärliga avslipningen och bistra sanningen", skriver t ex recensenten i författarföreningens tidning, "avslöjar Solsjenitsyns berättelse inte tidens hela dialektik" (Hans Björkegren).

Motgångarna skulle komma att bli värre. Det kyligare klimatet mot regimens kritiker firade åter en triumf. Alexander Solsjenitsyn fick aldrig det åtråvärda Leninpriset i litteratur trots att En dag i Ivan Denisovitsj liv fanns med bland de nominerade böckerna till 1964 års pris. Då nyheten blev känd att Solsjenitsyn föreslogs till Leninpriset, blossade en häftig debatt upp. Till en början talade flera av de stora tidningarnas debattörer till Solsjenitsyns förmån och menade att han och ingen annan var värdig att få litteraturpriset.

Men i april 1964 kunde man i Pravda läsa en märklig artikel, baserad på alla de brev, som sänts till redaktionen från allmänheten om just Solsjenitsyns debutroman. Det anmärkningsvärda i tidningens artikel var att Pravda inte bara publicerade positiva citat; nej, tidningsläsarna matades med ännu flera negativa brevcitat. Med anledning av en sådan övervägande negativ reaktion från läsekretsen, menade Pravda, kunde Alexander Solsjenitsyn inte komma i fråga för Leninpriset. "Det var mycket pinsamt", skriver Jaurés Medvedev i sin bok Tio år i Alexander Solsjenitsyns liv, "att läsa alla dessa primitiva, stelbent formalistiska och enfaldiga formuleringar, som av Pravda föregavs ge ett samlat uttryck åt de ryska bokläsarnas mening." Medvedev menar, att artikelförfattarens avsikt var alldeles klar: allmänheten måste förberedas på att Solsjenitsyn inte skulle komma att tilldelas Leninpriset.

Så blev det också. Leninpriset 1964 gick i stället till en ukrainsk författare.

Med boken om lägerfångens vardag hade Alexander Solsjenitsyn väckt ett hopp om en ny, realistisk rysk litteratur. Men den spirande förhoppningen förblev en skör förtröstan. Allt färre kulturdebattörer var beredda att ge Solsjenitsyn och den nya verklighetstrogna litteraturen sitt stöd. Hur ska man annars förstå det faktum, att Solsjenitsyn vägrades att framträda vid den stora författarkongressen 1967? Men så lätt kunde Alexander Solsjenitsyn inte förses med munkavle. I stället skrev han ett indignerat brev till kongressens ledamöter. Glasklart skriver han om censurens och säkerhetspolisens fega övergrepp både mot honom själv och andra konstnärskollegor. Författarförbundets största uppgift är, menar Solsjenitsyn, att skydda och värna alla de medlemmar, som förföljs och förödmjukas av myndigheterna för sin konsts skull. "Jag föreslår" heter det i det berömda brevet, "att man i punkt 22 i Sovjetunionens författarförbunds stadgar klart formulerar alla de skyddsgarantier, som Förbundet ger medlemmar, som utsätts för förtal och orättfärdiga förföljelser för att omöjliggöra att laglösheten upprepas" (Hans Björkegren). Brevet sändes inte enbart till författarkongressens presidium och delegater. Det spreds också bland hundratals författare över hela Ryssland. Naturligtvis väckte Solsjenitsyns brev ett våldsamt gensvar. Men i kongressprotokollet omnämndes det inte med ett enda ord. Kongressen valde det för tillfället bekvämaste sättet: att tiga ihjäl Solsjenitsyns kamp för det fria ordet.

Nåväl, omsider fick han ett svar; han uteslöts ur den ryska författarföreningen. Den skoningslösa förföljelsen av sanningsälskande konstnärer och intellektuella kunde fortsätta oförminskad.

I det långa brevet till den fjärde författarkongressen omnämner Alexander Solsjenitsyn bl a två romanmanuskript, helt färdiga att publiceras. Men att ge ut manuskripten var inte att tänka på; Sovjetregimen gjorde allt för att för gott tysta den sortens litteratur. Manuskripten gällde de stora romanerna Cancerkliniken (1967) och Den första kretsen (1969), två romaner byggda på självbiografiskt material. I Cancerkliniken berättar Solsjenitsyn om sin egen svåra kräftsjukdom, om sjukhusvistelsen och om den långsamma, tålamodsprövande vägen ut ur sjukdomens grepp. Men romanen är inte enbart en berättelse om en man och hans sjukdom. Boken kan likaväl läsas som en symbolisk skildring av hela Sovjetunionens förtvivlade situation; landet förtärs långsamt av en dödande kräftsvulst som tycks vara omöjlig att förhindra. Katastrofen närmar sig obönhörligt.

Fånglägret i Den första kretsen skiljer sig markant från det läger som skildras i En dag i Ivan Denisovitjs liv. Det här är inget vanligt arbetsläger, det är ett specialläger för intellektuella. Här tvingas forskare, vetenskapsmän och andra högt utbildade personer arbeta med teknik och naturvetenskaplig forskning. Bevakningen är utomordentligt hård. Ingen enda fånge kan dra sig undan detta mentala straffarbete i statens tjänst; det ser de okänsliga vakterna till. Speciallägret är en djävulskt raffinerad inrättning. Samtidigt som fångarna straffas hårt drar regimen nytta av dem genom det forskningsarbete som bedrivs.

Den första kretsen skiljer sig också i ett annat avseende från Solsjenitsyns debutroman. Boken om speciallägret är en mycket omfattande berättelse. Här möter läsaren inte bara fångarna och deras lidanden, här finns också närgångna porträtt av fångvaktare, allt tecknat med Solsjenitsyns bitande ironiska och satiriska penna. Den första kretsen är i högsta grad en subjektiv skildring av livet innanför fängelsemurarna. Här finns inte den objektiva distansen till lägerlivet som fanns i debutboken. "Solsjenitsyn spelar ut ett rikt register av ironi, satir och medkänsla och ger en skarp vidräkning med stalinismen som växer ut till en allmängiltig bild av den moderna människans kamp mot kontroll och våld" (Nils Åke Nilsson).

Varken Cancerkliniken eller Den första kretsen kunde publiceras i Ryssland. Med sitt heta politiska sprängstoff hade romanerna ingen chans att undgå censurens nät. Men publiceras skulle de, världen måste få veta sanningen. Det fanns ett sätt att lura censuren; man kunde alltid ge ut manuskripten i underjordiska stencilerade piratutgåvor. Vid sidan av den officiellt godkända och accepterade litteraturen gavs det nämligen i hemlighet ut små maskinskrivna upplagor av förbjudna böcker. Upplagorna kopierades i ett hundratal exemplar och kallades samizdat (samizdat betyder ungefär egen utgivning).

Ett annat nog så effektivt sätt var smuggling; "farliga" manuskript kunde smusslas ut till något västland och där tryckas, för att åter, illegalt, smugglas tillbaka igen över den ryska gränsen. De här utgåvorna kallades tamizdat (tamizdat betyder ungefär utgivning i ett annat land).

På hemlig väg kunde alltså både Cancerkliniken och Den första kretsen tryckas och ges ut i Västeuropa. Naturligtvis väckte de båda böckerna enormt uppseende. Lika säker som den västeuropeiska framgången blev, lika övertygad kunde Solsjenitsyn vara om sovjetregimens motangrepp. Attacken lät inte vänta på sig. Med omedelbar verkan uteslöts Alexander Solsjenitsyn ur det ryska författarförbundet.

Någon har liknat Alexander Solsjenitsyn vid en "kristall och en klippa". En klippa sviktar aldrig. Som svar på författarförbundets beslut att utesluta Solsjenitsyn skrev han 1969 ett öppet brev till förbundets sekretariat. Som en siare blickar han in i framtiden; "Damma av urtavlan", uppmanar han i brevet sekretariatets medlemmar och fortsätter: "Ni är efter er tid. Riv isär de tunga praktdraperierna - ni anar ju inte ens att dagen redan gryr där utanför. Vi befinner oss inte längre i den där undertryckta, dystra tiden utan hopp... / - - - / Men den tid är snart inne då var och en av er skall göra allt för att skrapa bort sin namnteckning från dagens beslut / - - - / Glasnost, ärlig och fullkomlig Glasnost - det är den viktigaste förutsättningen för hälsa inom alla samhällen inklusive vårt eget... Den som inte vill ha denna Glasnost i sitt fosterland vill inte befria detta från dess sjukdomar utan driver dem bara inåt där de orsakar varbildning" (citerat efter Julia Nemirovskaja).

Alexander Solsjenitsyn fick aldrig Leninpriset. Men ett annat pris väntade, ett pris, som skulle ge honom ett stort internationellt erkännande - Nobelpriset i litteratur. Året var 1970. Naturligtvis skummade det ryska kommunistpartiet av vrede och avsky mot Svenska Akademiens val av pristagare. Hur kunde priskommittén bara komma på tanken att ge Nobelpriset till en författare, som var det ryska samhällets svurne fiende? Nobelpriset förtjänar endast den författare, som är positivt inställd till revolutionen och skönmålar kommunistregimens arbete för det ryska folket. Så resonerade man inom de ledande ryska kretsarna. Och i sin upprördhet hade de regimtrogna tänkt ut en djävulsk plan: utmärkelsen skulle tigas ihjäl. Om någonting skulle offentliggöras, så var det de enstaka negativa reaktioner som förekom mot valet av pristagare. Sådana negativa synpunkter kunde alltid lyftas fram i braskande tidningsrubriker. Sålunda kunde sovjetmedborgare i den ryska pressen läsa om t ex Artur Lundkvists kritik mot Svenska Akademien, som valt Alexander Solsjenitsyn till 1970 års Nobelpristagare. Om det jubel, som däremot hördes från åtskilliga bland dem som fått läsa Cancerkliniken och Den första kretsen, skrevs inte ett ord i de ryska tidningarna (Hans Björkegren).

Till en början hade Alexander Solsjenitsyn tänkt resa till Stockholm för att vara med om den högtidliga prisutdelningen. Förmodligen skulle han få sitt utresevisum utan något som helst krångel. Men en annan fråga oroade honom desto mera: skulle han tillåtas återvända till sitt hemland igen? Solsjenitsyn tvekade men så bestämde han sig: han skulle inte resa till Stockholm. Han ville inte riskera att eventuellt vägras att återvända hem igen. I ett telegram till Svenska Akademien förklarade han sitt beslut: "Den fientliga hållning till mitt pris, som pressen i mitt hemland har visat under de gångna veckorna - får mig emellertid att anta, att min resa till Stockholm kommer att utnyttjas i syfte att skilja mig från fosterjorden, att helt enkelt hindra mig från att återvända hem" (Hans Björkegren).

För hela den generation sovjetmedborgare, som mindes koncentrationslägrens helvete, blev Solsjenitsyn diktaren mot våldet, mannen som kämpade med orden som vapen, diktaren, som skrev med livet som insats.

1973 och 1974 gav Alexander Solsjenitsyn åter ut ett par böcker som kom hela det politiska etablisse­manget att skaka i sina grundvalar. Då publicerades nämligen GULAG-arkipelagen del l: Fängelseindustrin och GULAG-arkipelagen del 2: Evig rörelse. Böckerna är en närgången dokumentärskildring av den gigantiska, ofattbara ryska fängelseindustrin. Som en värld av öar, en arkipelag, ligger de olika lägren, utspridda över det väldiga Sovjetunionen, beredda att krossa och förinta de människor, som hamnar bakom dess galler och murar. Med hjälp av åtskilliga intervjuer och inte minst sin egen erfarenhet av lägren öppnar Solsjenitsyn grindarna till Stalintidens gigantiska fängelseverksamhet. En chockerad värld kunde bara konstatera: någonting sådant hade aldrig förr beskrivits.

GULAG-arkipelagen blev den droppe som fick den ryska regimens sjudande bägare att rinna över.

Alexander Solsjenitsyn hade förrått sitt land; en landsförrädare ska utvisas för gott från sitt fosterland. Utvisningsbeslutet verkställdes 1974. Den orädde författaren som för miljoner förtryckta blivit ett begrepp och en ledstjärna i mörkret, de stummas röst i litteraturen, utvisades för sin sanningslidelses skull. Men utvisningen stoppade inte Solsjenitsyns ursinniga kamp mot våld och förtryck. I sin exil i Vermont i närheten av den kanadensiska gränsen i nordöstra USA fortsatte han sitt livsverk genom att berätta den sanna historien om Ryssland och revolutionen. Som motvikt till alla förljugna politiska dokument om revolutionen vill Solsjenitsyn skildra den exakt som den var och upplevdes av det ryska folket. Det är ett väldigt romanprojekt, som fått namnet Det röda hjulet. Detta mäktiga romanbygge har under de senaste åren fått en ny aktualitet. Då Solsjenitsyn under 1970-talet avslöjade fängelseindustrins förintelseverksamhet och då han samtidigt också höjde ett varningens ord om bristerna i den sovjetiska planekonomin, visste han vad han talade om. I dag, då världen bevittnar den sovjetiska stormaktens sönderfall, är det många som skänker den ryske "profeten" en tanke.

I Det röda hjulet försöker författaren analysera och tränga in i orsakerna bakom den ryska revolutionen. Revolutionen är, menar Solsjenitsyn, ytterst roten till allt ont i det ryska samhället. Revolutionen är urkatastrofen, upphovet till människors lidande. Skulden är de intellektuellas och tolerantas, överklassens, som genom sin mesighet och tafatthet inför ondskan gjorde all blodsutgjutelse möjlig.

Det röda hjulet är ett lika omfattande som nödvändigt storverk. Det sägs, att författaren arbetat tolv timmar om dagen under tretton år på sitt väldiga romanbygge om revolutionen, som skapade den sovjetiska staten.

Den mäktiga romansvit som fått namnet Det röda hjulet inleds med Augusti 14 (1983). Därefter följer i svensk översättning: Oktober 16 (1984), Mars 17 (1986). Alexander Solsjenitsyn kallar romandelarna för "knutar". Om sin kamp med tiden har den nu mer än sjuttioårige författaren själv sagt: "Hela arbetet - sju knutar - kan komma att ta upp till tjugo år och det sannolikaste är, att mitt liv inte kommer att räcka till för att avsluta det" (Christian Braw, Solsjenitsyns storverk fullbordat, Tempus nummer 32, 1989).

Trots att Alexander Solsjenitsyn många gånger riskerat sitt liv i ordets kamp mot förtrycket har han aldrig vacklat i sin övertygelse: med ordet som vapen skulle lögnen, grogrunden till ondskan i världen, bekämpas. Så länge litteraturen finns kan sanningen aldrig slås i bojor och förintas. Om så skulle ske, kommer sanningen ändå alltid att någonstans i världen finna en flyktväg i litteraturen.

Så här skriver Solsjenitsyn i sin Nobelföreläsning: "...den enkla, modiga människans enkla åtgärd är: att inte delta i lögnen, att inte stödja falska handlingar! Må detta nå ut i världen och rentav råda i världen /- - -/ I denna kamp mot lögnen har konsten alltid segrat och kommer alltid att segra! - uppenbart, ovedersägligt för alla! Mycket i världen kan lögnen motstå - bara inte konsten." Så lyder Solsjenitsyns maning till kamp för sanning, rättvisa och frihet.

1994 kunde Solsjenitsyn äntligen återvända till Ryssland.

Taget ur:
Björkegren, Hans: Alexander Solsjenitsyn. Biografi och dokument, Wahlström & Widstrand, 1971

Braw, Christian: Solsjenitsyns storverk fullbordat, Tempus, nummer 32, 1989

Braw, Christian: Solsjenitsyn och sanningens auktoritet, Horisont nummer 3, 1989

Hegge, Per Egil: Solsjenitsyn kan inte komma, Wahlström & Widstrand, 1971

Karpinski, Wojciech: En profet, Artes, nummer 2, 1987

Lindmarker, Ingmar: Ryss om slavens plågor, recension av En dag i Ivan Denisovitsj liv, Svenska Dagbladet, 3 december 1962

Louis, Victor: Författaren och fånglägret, recension av En dag i Ivan Denisovitjs liv, GHT 33, december 1962

Medvedev, Jaurés: Tio år i Alexander Solsjenitsyns liv, Berghs, 1974

Nemirovskaja, Julia: Alexander Solsjenitsyn, BLM, nummer 6, 1991

Nilsson, Nils Åke: Den slaviska litteraturen, avsnittet Solsjenitsyn - en ny realism, Litteraturens världshistoria. Efterkrigstiden, Norstedts, 1974

Nordin, Svante: Rysslands ropande röst, Moderna tider, nummer 3, 1991

Solsjenitsyn, Alexander: Självbiografi och Nobelföreläsning i litteratur 1970, Norstedts, 1972

Trueheart, Charles: Samtal med Solsjenitsyn, Tempus, nummer 12, 1988

Tägil, Sven: Bra Böckers världshistoria, Band 15, Mot en osäker framtid, Bra Böcker, 1987

Alexander Solsjenitsyn - En bildbiografi, Wahlström & Widstrand, 1974

 

Källa:

Alla Tiders Klassiker: Lärarböcker, Lärobok 6. ISBN 91-27-55171-7

Copyright © Hans-Eric Ekengren, Brita Lorentzson-Ekengren och Bokförlaget Natur och Kultur 1995